En förordning är en typ av bindande unionsakt som kan antas
av Europeiska unionens institutioner. Förordningar utgör den
kraftfullaste typen av unionsakt, och används för att införa
enhetliga och direkt tillämpliga bestämmelser inom unionen.[1]
Förordningar har allmän giltighet och är till alla delar bindande
och direkt tillämpliga i alla medlemsstater.[2] De kan åberopas
inför en nationell domstol likt en nationell lag, utan krav på att
en medlemsstat har vidtagit några genomförandeåtgärder.
Huvudsyftet med en förordning är att fastställa enhetliga
bestämmelser. Alla förordningar måste ha en rättslig grund i
unionens fördrag. Förordningar som antas i enlighet med ett
lagstiftningsförfarande utgör lagstiftningsakter.[3] Om
Europeiska konstitutionen hade trätt i kraft skulle ”förordning”
ha ersatts med ”europeisk lag”.
