Nu springer de ut! Och visst är vi stolta över våra studenter alla vi föräldrar, mostrar, farbröder, kusiner, mor- och farföräldrar och vänner. Kanske vill vi visa hela världen, nåväl, i vart fall så som vi känner den, och dela med oss av händelsen på sociala medier så att alla får se (och gilla) att älsklingen nu klarat av skolan.
Jag stod själv och fotograferade hejvilt utanför Kungsholmens gymnasium när systerdottern tog studenten i tisdags. Samma sak igår när sonen gick ut högstadiet med music awards från Engelska skolan. Jag är så stolt och hade det varit för tio år sedan skulle nog bilderna ha åkt rakt ut på Facebook. Men vad gäller egentligen för publicering av foton och videos på barn i sociala medier?
Inte många småbarnsföräldrar har nog lyckats undgå The Swedish Family, den perfekta Youtubefamiljen som har det mycket roligare än vi, i vart fall på film. Vad jag dock inte tidigare ägnat en tanke har varit att barnen, i den mån föräldrarna försörjer sig på kanalen, skulle kunna anses utgöra arbetstagare. Detta blev jag varse efter att ha läst Statens medieråds rapport om juridiken bakom sharenting.
Om ett barn utför arbete som föräldrarna anvisar, under förälderns ledning och kontroll, så är barnet en del i förälderns yrkesverksamhet, vilket per definition tar oss till fråga om barnarbete. Det låter kanske långsökt och det är trots allt få som kan försörja sig på digitala kanaler, men det väcker en tanke inom mig. Det finns också länder, exempelvis Frankrike, där barn som bidrar till hushållets ekonomi genom medverkan i föräldrarnas kanaler omfattas av arbetsrättslagstiftningen. Att fotografera sina barn i ett vardagligt sammanhang, med enkla instruktioner, anses dock inte nå upp i en sådan nivå att insatsen anses utgöra arbete. Vi behöver därför inte fundera så mycket mer kring den svenska arbetsrätten när det gäller examensfoton. Vad vi däremot behöver ta ställning till är barnens rätt till integritet.
Vill verkligen studenten vara med på dina sociala medier? Har barnet insyn och inflytande över de kommentarer som läggs upp av dina bekanta? Kan barnet kontrollera nerladdningar och ytterligare spridning av bilden? Förstår barnet konsekvenserna av allt det här? Om svaret på någon av frågorna är nej så är nog inte publiceringen helt laglig.
Här är det någon som opponerar sig, för dataskyddsförordningen gäller inte privat behandling. Men det är en sanning med modifikation. Det så kallade privatundantaget innebär att dataskyddsförordningen inte tillämpas när fysiska personer behandlar personuppgifter som ett led i verksamhet av ”rent privat natur” eller som har samband med hans eller hennes hushåll. Exempelvis kan nämnas SMS-inbjudningar till kalas, telefonlistor och foton som hålls privata i album eller bakom en spärr. När vi däremot börjar sprida bilder till en krets utanför det egna hushållet så agerar vi även utanför privatundantaget och blir i stället personuppgiftsansvariga.
Redan 2003 meddelade EU-domstolen att privat behandling uppenbart inte är fallet när personuppgifter offentliggörs på Internet för att bli tillgängliga för ett obestämt antal personer. Nu når förvisso inte en enskild Facebooksida ett obestämt antal personer, så länge inläggen lagts ut ”privat”, men har man flera hundra kontakter så rör det sig tveklöst om fler än vad som normalt sett ingår i ett vanligt hushåll.
Vidare finns ett journalistundantag. Om ändamålen med din behandling uteslutande varit att informera allmänheten så kan du bortse från stora delar av dataskyddsförordningen. Avgörande är om det funnits även andra ändamål med din publicering, exempelvis att skapa debatt (genom kommentarsfält), hålla kontakt eller att samla likes. Här borde det tala till undantagets fördel ju fler människor som nås av ett inlägg, tvärtemot vad vi är vana vid.
Är inget undantag tillämpligt så ansvarar du, i egenskap av personuppgiftsansvarig, för att det finns en laglig grund för behandlingen, annars är den olaglig. De två grunder som skulle kunna aktualiseras är intresseavvägning, som innebär att du har ett berättigat intresse av publiceringen som väger tyngre än barnets personliga integritet, eller barnets samtycke. Nu skriver jag barnet, men vet att flera av våra studenter har klivit över 18-årssträcket. Huruvida det rör sig om ett barn eller ej påverkar dock varken kravet på laglig grund eller ditt personuppgiftsvar, men har bäring på om studenten kan samtycka.
Ett giltigt samtycke ska utgöras av en viljeyttring som är frivillig, specifik, informerad och otvetydig. Barn, som på ett generellt plan anses vara i beroendeställning i förhållande till sina föräldrar, kan på grund av frivillighetskriteriet mest sannolikt inte lämna giltiga samtycken till publicering på föräldrarnas sociala kanaler. Däremot kan de troligtvis samtycka i förhållande till andra vuxna, som de inte står i beroende till, utifrån sin ålder och mognadsgrad. Där tycks ungefär 16 års ålder vara en bra tumregel i Sverige. Är din student inte längre underårig så fungerar samtycken även i förhållande till dig, så länge du informerat om behandlingen, dess konsekvenser och om rätten att återkalla samtycket, vilket i realiteten medför att du ska ta ner bilden på förfrågan.
Låt nu säga att du inhämtat ett samtycke, eller kommer fram till att publiceringen är till barnets bästa då du inom ramen för ditt förmyndarskap är kapabel att bestämma å barnets vägnar, eller att ditt behov av publicering väger tyngre än barnets rättigheter, samt att du är fast besluten om att ta ditt personuppgiftsansvar. Tillämpa då sunt förnuft. I det ingår att inte glömma bort alla andra i bild.
Ska jag filma eller fota? frågade mormor. Och jag svarade att det beror på ditt ändamål. Ska du lägga ut bilderna kan du blurra dem, eller klistra på en sticker som döljer de andras ansikten. Ska du behålla dem privat för att minnas examen 2022 så går det bra att filma, svarade jag. Det var innan hon sa att det är tråkigt att vara släkt med mig. Jag förstår henne och är väldigt tacksam för att hon respekterar både min sons och min integritet. Hon tog några bilder men filmade utspringet.
Nu har jag inte dubbelkollat, men om mormor valt att publicera utspringet så är hon ansvarig för att ha koll på om någon av de andra i klassen, eller lärarna i bakgrunden, lever med skyddad identitet. Och eftersom klasskompisarna är minderåriga så har hon förhoppningsvis bedömt om de var kapabla att samtycka utifrån ålder och mognadsgrad eller om hon behövde inhämta samtycken från deras vårdnadshavare.
I ett intressant fall från tingsrätten i Menden hade en förälder publicerat ett 20-tal bilder på sin minderåriga son, vilket den andra föräldern emotsatte sig. Enligt domstolens beslut var det endast vårdnadshavaren som kunde besluta om fotopublicering vilket resulterade att den förälder som lagt ut bilderna var tvungen att ta ner dem. Vem som har vårdnaden kan alltså vara en viktig pusselbit vid inhämtande av samtycken, i vart fall i Tyskland.
Som ni ser är frågorna många och krångliga, och inte alltid särskilt roliga. Vi landar i ”mina rättigheter” kontra dina och hur mycket vi respekterar våra och andras barn. Ytterst måste domstolarna besluta om var gränserna går, men de arbetar långsamt. Vi väntade med spänning på dom i ett österrikiskt mål, efter en nyhet som spreds 2016. Det handlade om en 18-åring som stämt föräldrarna för att de publicerat över 500 bilder på Facebook från hennes uppväxt. Bland bilderna, som delats med 700 ”vänner”, fanns tonåringen representerad som barn på toaletten och naken i spjälsängen. Olika medier har därefter rapporterat att det var fråga om ett fiktivt påhitt, men det innebär nog inte att vi sett slutet på den här historien.
Tack till IT-Säkerhetsbolagets Paralegals Therese Eriksson, Sofia Pinheiro Chipelo och Sara Jansson för inspel, faktakoll och research!
